wenospeekamericano

Igår kom jag fram till att jag helt har glömt bort hur det är att träna hårt! Passet vi körde va inte speciellt långt men det kändes kan jag lova. Vi körde lite bröstsims ben teknik i början, väldigt bra med tanke på att jag känner mig icke simkunnig varje gång jag ska ta ett bröstsimtag. Men som tur är har jag en tränare som alltid vet vad som ska ändras på för att det ska gå bättre. På slutet körde vi 800, 600, 400, 200 frisim hårt, sista 50 hårdare! Jag trodde jag skulle avlida ärligt talat. Hade både magknip och surauppstötningar redan efter 100 meter!

En grej som hör till saken är att vi har bytt ut de "långsmamma" simmarna i min grupp och fått 2 nya supersnabba freshmen ist! Alltså kommer jag att få jobba hårt för att hänga med de andra under frisims passen i år! Heja mig! Snälla överlev (och kom i form snart!).

Som tur är kör vi inte grupp träning varje dag, idag hade vi team practice, vilket betyder att jag tien behäver maxa för att hänga med :) skööööönt!

Nu sak jag skriva träningsdagbok, sedan plugga, sedan gå till dodie och äta muuuumms! ska jag vara ärlig så saknar jag dodie maten lite!


puss haj

Igår hade vi kvalitetstid. Ca 4 timmar hade vi på oss att umgås. Hektiska liv. Nu har vi setts för sista gången på ett år :( På tisdag åker Amanda tillbaks till USA och Linn är kvar i Göteborg.

Obligatoriskt: Outfitbilder. Och mycket snygga sådana.

okej, om någon fortfarande läser den här bloggen, här kommer ett sånt där djupt sentimentalt inlägg á la Linn:

Idag har det gått ett år sedan jag kom till USA för första gången. Ett helt år sedan jag landade där i Atlanta förväntansfull och nervös utan någon som helst aning hur mitt liv skulle se ut det närmsta året.

Nu har ett helt år gått. Kan inte riktigt förstå att det var så länge sedan. Tiden har verkligen bara flugit iväg. Hann knappt åka dit förrän jag kom hem igen. Och nu är jag här igen. Hemma i Göteborg. Ibland känns det som att vara tillbaka på ruta gå. Och det är ganska skrämmande. Känns lite som att året i USA aldrig ens har hänt. Det känns lite overkligt  att jag varit där nu när jag går här hemma igen och allt är precis som vanligt.

Jag saknar dom där borta så oerhört mycket. Tänker på dom varje dag. Och jag tror nog fortfarande att jag ska åka tillbaks till dom snart och så ska allt börja där vi slutade i maj. Har dock börjat inse att det går att leva utan de flesta där, det räcker att få prata med dom då och då. Men sen finns det ju några som jag vill ha här hos mig varje varje dag. Sådana där personer jag alltid behöver ha i mitt liv. Och att inse att de aldrig riktigt kommer vara en del av mitt vanliga vardagsliv igen är minst sagt jobbigt.

Det blir till att åka och hälsa på istället. Det låter ju på mig som att jag aldrig får se dom igen. Det är ju inte värre än en 15 timmars flygresa så är jag där.
Men nu är det dags att försöka gå vidare. Komma ihåg allt det bra och vara glad för det året jag fick. Och det är jag verkligen. Det var så sanslöst kul att vara där. Sen är det väldigt skönt att vara hemma. Få vara hemma med familjen och alla vänner här. Aldrig riktigt behöva vara ensam (för det kunde trots allt bli väldigt ensamt när man bodde på andra sidan jorden) Nu väntar mycket nytt här hemma. Har kommit in på psykologprogrammet till hösten och fått lägenhet. Och det ska bli skitkul med alltihop. Men jisses vad jag håller på att växa upp. Och i december kommer jag inte vara tonåring länge. Jag har en släng av vad man kan kalla 20-års kris.

Så det var det. Ville skriva av mig nu såhär på ettårsdagen av min lilla resa och vara lite nostalgisk.
Sade att jag inte skulle skriva mer på den här stackars bloggen men det verkar inte gå så bra med det där.

/er kära Liiiiiinnnnnnnnnnnnnnn