USA
For snart nio manader sedan stod jag vid en sparvagnshallplats och kramade om mina absolut basta vanner for sista gangen pa en lang lang tid. Ibland nar jag tanker pa det kanns det nastan overkligt. Det var sa langesedan. Det kanns lite som det var i ett annat liv. Och det var det ocksa. Jag levde ett annat liv da.
Vi stod dar och holl om varandra. Forsokte saga hej da. Det var sorgset. Men jag grat inte. Jag forstod inte riktigt vad jag snart skulle gora, vad jag skulle ge min in pa. Jag forstod inte riktigt att jag skulle lamna dom, vara ifran dom sa lange. Jag minns deras ansikten nar de tittade ut genom fonstret pa sparvagnen. Kommer aldrig glomma det. Och tanken pa att jag inte sett dom sedan vi stod dar vid hallplatsen den dar kvallen ar marklig. Sa marklig.
Jag minns nar jag klev ut genom dorren ur mitt hus nasta morgon. Visste att det var sista gangen jag nagonsin skulle vara dar. I mitt hus. I mitt hem. Sa fort jag tog klivet ut over troskeln skulle jag aldrig fa satta min fot dar inne igen. Jag visste att de skulle flytta en kort tid efter jag akt till USA. Jag minns hur jag kramade om min familj, aven denna gang utan tarar. Kande inte den minsta sorg eller angest. Bara nervos och exaltrerad. Jag gick ombord pa ett plan pa Landvetter. Och jag har inte satt min fot i Sverige eller Goteborg sedan dess. Jag har inte varit hemma sedan den 3:e augusti 2010.
Forsta tiden har var rolig. Allt var nytt och spannande. Men sedan borjade det. Hemlangtan. Det tog ett par veckor innan den kom. Det tog ett litet tag innan jag insag vad jag hade gjort. Det tog ett tag att inse allt det dar jag inte riktigt kunde forsta nar jag kramade dom hejda och lamnade min familj. Jag hade lamnat dom. De var inte dar. De var inte hos mig. Jag var inte hos dom. Och jag skulle inte fa vara det pa en sadan lang tid.
Sakta borjade livet har komma igang. Skola. Traning. Kompisar. Jag fick rutiner och en vardag har. Och ju mer jag kom in i livet har, desto mer glomde jag bort livet darhemma. Innan jag visste ordet av sa var all den dar hemlangtan borta. Mitt hem var ju helt plostligt har. Hade mina vanner har. Mitt liv var har. Fast ibland drabbades jag av kriser. Det var da jag alltid ringde Amanda och fick trost och medlidande. For hon har gatt igenom precis samma sak som jag. For jag tror inte att nagon som inte har varit har eller gjort nagot liknande riktigt kan forsta hur det ar.
Att vara i USA har stundtals varit riktigt riktigt jobbigt. Det ska ni veta. Men det har aven varit alldeles underbart. Har fatt vara med om sa mycket, sett sa mycket, upplevt saker, har lart mig att se saker ur nya perspektiv och jag har fatt lara kanna manniskor som jag aldrig nagonsin kommer att glomma.
Nu ar det dags. Det dar jag trodde att jag langtade efter. Aka hem. Aldrig trodde jag att jag skulle fa angest over att aka hem. For det har jag. Jag ska lamna alla mina vanner har. For alltid. Nar jag lamnade er sa visste jag ju att jag skulle fa se er snart igen. Men om tva veckor ska jag aka har ifran och formodligen aldrig se de flesta har igen. Har fatt nagra riktigt nara vanner och nu ska jag bara lamna dom. Kan inte riktigt forsta det. Det gor for ont for att forsta just nu. Jag kommer nog inte riktigt inse vad jag gjort och att jag lamnat dom forran jag ar hemma igen. Det ar lite som nar jag stod dar vid hallplatsen och inte kunde grata, inte kunde forsta. Det ar lattare sa.
Mitt liv har och allting som hant kommer inte vara mer an minnen om 20 dagar. Men det blir till fina minnen som jag alltid kommer bara med mig. Och aven om jag kanske aldrig fa se dom igen, kommer de alltid att finnas inom mig. Men hur jobbigt den an kommer vara att aka har ifran, sa vet jag hur lycklig jag kommer bli sa fort jag landat och mots av alla dom som jag saknat sa lange. Nar jag antligen far traffa er igen.
Slutligen, vad jag vill saga med detta pa tok for langa inlagg ar att om ni nagonsin far chansen att gora nagot sant har; TA DEN. Det har varit obeskrivligt underbart och frutkansvart jobbigt pa samma gang. Men jag angrar det inte. Jag angrar ingenting. Det har varit det basta aret i mitt liv.
