ett år senare
okej, om någon fortfarande läser den här bloggen, här kommer ett sånt där djupt sentimentalt inlägg á la Linn:
Idag har det gått ett år sedan jag kom till USA för första gången. Ett helt år sedan jag landade där i Atlanta förväntansfull och nervös utan någon som helst aning hur mitt liv skulle se ut det närmsta året.
Nu har ett helt år gått. Kan inte riktigt förstå att det var så länge sedan. Tiden har verkligen bara flugit iväg. Hann knappt åka dit förrän jag kom hem igen. Och nu är jag här igen. Hemma i Göteborg. Ibland känns det som att vara tillbaka på ruta gå. Och det är ganska skrämmande. Känns lite som att året i USA aldrig ens har hänt. Det känns lite overkligt att jag varit där nu när jag går här hemma igen och allt är precis som vanligt.
Jag saknar dom där borta så oerhört mycket. Tänker på dom varje dag. Och jag tror nog fortfarande att jag ska åka tillbaks till dom snart och så ska allt börja där vi slutade i maj. Har dock börjat inse att det går att leva utan de flesta där, det räcker att få prata med dom då och då. Men sen finns det ju några som jag vill ha här hos mig varje varje dag. Sådana där personer jag alltid behöver ha i mitt liv. Och att inse att de aldrig riktigt kommer vara en del av mitt vanliga vardagsliv igen är minst sagt jobbigt.
Det blir till att åka och hälsa på istället. Det låter ju på mig som att jag aldrig får se dom igen. Det är ju inte värre än en 15 timmars flygresa så är jag där.
Men nu är det dags att försöka gå vidare. Komma ihåg allt det bra och vara glad för det året jag fick. Och det är jag verkligen. Det var så sanslöst kul att vara där. Sen är det väldigt skönt att vara hemma. Få vara hemma med familjen och alla vänner här. Aldrig riktigt behöva vara ensam (för det kunde trots allt bli väldigt ensamt när man bodde på andra sidan jorden) Nu väntar mycket nytt här hemma. Har kommit in på psykologprogrammet till hösten och fått lägenhet. Och det ska bli skitkul med alltihop. Men jisses vad jag håller på att växa upp. Och i december kommer jag inte vara tonåring länge. Jag har en släng av vad man kan kalla 20-års kris.
Så det var det. Ville skriva av mig nu såhär på ettårsdagen av min lilla resa och vara lite nostalgisk.
Sade att jag inte skulle skriva mer på den här stackars bloggen men det verkar inte gå så bra med det där.
/er kära Liiiiiinnnnnnnnnnnnnnn
