Achtung achtung for djupt inlagg
Gick inte och lade mig forran halv fem igar. Eller imorse kanske man ska saga. Och nu har jag akt pa forkylning. Blir alltid sa nar jag sovit for lite. Jag har nog tidernas samsta immunforsvar. Kanner mig sa elandig nu. Forkyld och deprimerad.
Fast egentligen ar jag inte sa deppig. Egentligen ar jag inte speciellt ledsen alls. For jag forstar ingenting. Jag forstar inte att vi aker om tre dagar. Att jag ska saga hej da pa torsdag. Att jag aldrig ska fa se dom igen. Jag vet att jag skriver om det valdigt ofta, den dar dagen nar jag ska aka, och ni ska veta att det ar det enda jag kunnat tanka pa pa sistone. Den dar dagen da jag ska aka som nu helt plotsligt har blivit "pa torsdag." Det gar inte in i huvudet. Spelar ingen roll hur manga ganger jag sager till mig sjalv att det ar dags nu. Det ar slut. Det ar som att jag inte vill forsta. Men det ar val nagon konstig forsvarsmekanism darinne som forsoker gora det har lattare for mig. Har liksom stangt av alla kanslor. Tillater inte mig sjalv att kanna nagonting just nu.
Men maste val inse att sadant har ar en del av livet. Forandringar. Att ga vidare. Att slappa taget. Det ar bara det att det finns ingenting som jag hatar sa mycket som nar saker forandras. Aven om det visar sig att det blir till det battre, vilket det nastan alltid blir. Det enda jag kan se ar att nagonting tar slut. Att nagonting ar over och aldrig kommer mer igen. Har sa svart att se att det doljer sig en borjan pa nagot nytt efter varje slut.
Jag tror jag behover komma hem nu. Behover bli pamind om hur manga fina manniskor jag har dar hemma. Att jag har nagot annu battre som vantar.
Time will ease your pain
Life's about changing,
nothing ever stays the same
/Liiiinnnnnnnnn
